Månadens fokus oktober – Tystnad, del 2

Oktober bjuder in till stillhet och tystnad – en möjlighet till vila och inre närvaro.

Oktober för med sig en förändring som känns i både naturen och kroppen. Dagarna blir kortare, kvällarna mörkare och luften klarare. Naturen saktar ner, löven faller ljudlöst till marken och trädens grenar blir nakna. Landskapet blir mer stilla, mer avskalat.

Många högkänsliga märker hur det här skiftet påverkar både energi och humör. Ljuset som försvinner gör att kroppen känns tröttare, sinnet lite tyngre. Det är inte ovanligt att ett vemod infinner sig.

Samtidigt bjuder den här tiden på något annat – en chans att landa i stillhet. Hösten viskar om ett annat tempo, ett långsammare sätt att leva. Och mitt i det finns tystnaden. Inte bara som frånvaro av ljud, utan som en egen närvaro.

Att se tillbaka och känna igen mönster

När jag tänker på tidigare höstar ser jag hur mycket skiftet i ljus påverkat mig. Vissa år har mörkret känts tungt, nästan överväldigande. Andra år har jag kunnat möta det som en påminnelse om att sakta ner. Ibland har stillheten känts svår, nästan som en känsla av ensamhet. Men den har också den öppnat för det här andra – en möjlighet att komma närmare mig själv.

Kanske känner du igen det? Att samma årstid kan väcka olika känslor beroende på var du befinner dig i livet. Det kan handla om ork, relationer, rutiner – eller helt enkelt om hur mycket utrymme du gett dig själv att stanna upp.

Yttre ljud och inre brus

Vi lever i en värld där ljud finns överallt och hela tiden. Trafik som susar förbi, notiser som plingar, musik i bakgrunden, samtal som avlöser varandra, för att inte tala om alla fläktar och ventilation.

Men även när omgivningen är tyst är det sällan helt stilla. Inom oss finns ett annat brus – tankar som snurrar, självkritik som viskar, planering som aldrig tar slut. Det inre ljudet kan vara ännu mer påfrestande än det yttre.

Just därför kan verklig tystnad kännas så ovan. När de yttre ljuden försvinner blir det tydligt hur mycket som pågår inuti. Och det kan kännas obekvämt, rent av jobbigt. Plötsligt finns inget att gömma sig bakom, inget som distraherar. Vi möter oss själva mer direkt, utan filter. Men det är också där något viktigt får utrymme. När vi tillåter oss att vara i tystnad får hjärnan vila, nervsystemet landa och kroppen andas ut.

Tystnaden blir som ett ankare – något att återvända till när allt annat drar oss utåt. Den hjälper oss att hitta tillbaka till vår egen rytm, vår egen röst.

Min egen relation till tystnad

För mig är tystnad både efterlängtad och utmanande. Jag kan längta efter den när jag springer fram genom vardagen, men när jag väl stannar blir det ibland just obekvämt; när jag märker hur tankarna rusar omkring och att känslor som jag kanske skjutit undan kommer upp till ytan. Det är inte alltid enkelt.

Men när jag faktiskt stannar upp och tillåter mig själv att vara kvar i stillheten, utan att fly den, händer något. Efter bara några minuter mjuknar kroppen, andetagen blir djupare och ett lugn sprider sig sakta inom mig. Jag märker att tystnaden liksom bär mig. Att tystnaden trots allt är trygg. Och att den inte är tomhet, utan närvaro.

Det blir också en påminnelse om att tystnad inte måste vara lång, total eller perfekt. Det viktiga är att den får finnas.

En inbjudan den här månaden

I oktober vill jag bjuda in dig till att fundera på din egen relation till tystnad. Känns den som vila, eller väcker den något annat? Skulle du vilja ge den mer plats i ditt liv – och i så fall, hur?

Tystnad kan se ut på många olika sätt. Den kan vara en stund vid fönstret när mörkret faller, en promenad utan hörlurar eller ett par djupa andetag innan du börjar något nytt. Den kan vara en kväll utan skärm eller några minuter på morgonen innan dagen drar igång. Men framför allt är den en påminnelse om att du inte behöver fylla varje lucka. Tystnaden får finnas där som en plats att vila i, gång på gång.

🟡 Hur känns tystnaden i ditt liv just nu? Är den en vän eller en främling? Jag skulle gärna höra dina tankar i vår Facebookgrupp Högkänslig och stresskänslig.

Med värme
/Ann-Mari